det är aldrig mig, jag...

Hemma igen efter 4 dagar nere i uppsala hos emma.. så skönt att bara få komma bort och bara få sluta att tänka, men lyckan varar inte länge.. väl hemma igen så faller jag tillbaka i samma spår igen. Ensamhet och förvirring... När ska jag känna lycka och glädje igen, jag har världens bästa vänner men det räcker inte. Jag kommer nog att förbli ensam.
Damn, vilket skithumör jag har. läser igenom det jag skrivit och jag skäms över mig själv.. Men jag vill bara finna en ny väg, känna att framtiden ser ljus ut, känna mig omtyckt, känna mig stolt över mig själv och känna tillit igen. Det är stora ögonblick som jag vill uppleva!

Jag vill inte leva i det förflutna, drukna i förtvivlan och ensamhet.

Jag vill börja om på nytt, bli pånyttfödd.
Från och med nu tänker jag börja med nya tag, ett nytt liv, en ny miriam! jag tänker inte sitta här och må dåligt över det jag läser och får höra genom internet/facebook. Det suger! alltså!, är detta sista gången jag ens tänker bry mig..

Tänker slå in mig i min bubbla och sluta känna efter, det är aldrig mig, jag..

psst, din och min vänskap är på nedgång.. Tro mig, jag har förut kapat band efter svek, jag ska nog klara det än en gång. En gång sviken Ok, två gånger sviken INTE. Tänk till två gånger på det innan du fortsätter i din lilla rundtur i karusellen.